Om "att hitta sig själv"

Inte sällan hör jag människor säga eller skriva att de behöver "hitta sig själva". Jag har vid flera tillfällen känt och sagt så själv. Men jag funderar på vad det egentligen är som en vill "hitta"? Är det så att människans i mammans mage blir genetiskt kodad att bli läkare, städerska, ingenjör, undersköterska eller socionom i vuxen ålder? Är det så att fostret blir genetiskt kodad att blir kristen, muslim eller buddhist och som väntas på att "upptäckas" vid vuxen ålder? Nä. Tror inte att många tänker så eller tror det. Vad är det då som menas vid uttalande såsom "jag behöver hitta mig själv"?

Jag tror att i värld som snurrar allt snabbare, känner många ett behov av att identifiera sig med något; ett yrke, en livsåskådning, en religion, ideologi eller en livsstil. Eller identifiera sig med ett antal egenskaper eller förmågor såsom "jag är en god lyssnare", "jag är bra på att skriva", "jag är ödmjuk", "jag är kreativ". En behöver definiera sig själv för att inte känna sig förvirrad, för att liksom ha eller få en fast punkt i en snabbt snurrande värld. Fast jag tror dock inte att en bebis i mammas mage är predestinerad att bli kreativ, ödmjuk eller en ond människa. Det är väl något som utvecklas under livets gång? Något en människa blir inte något en människa är.


Jag tror det också kan vara förvirrande att säga eller hävda att någon är på ett visst sätt, kanske allra mest sig själv. Ska ta ett exempel för att förklara vad jag menar. När jag var yngre så hade jag vänner som var väldigt olika. Jag var vän med de som betraktades vara populära, mobbade, bråkstakarna osv. När jag var med de populära så kände jag mig aldrig som en av dem utan kände mig ful, manhaftig (de var väldigt feminina), bångstyrig och som en bonde från landet. Men när jag var med bråkstakarna kände jag mig som en tråkmåns som brydde sig för mycket om rätt eller fel, för feminin och som "mammas flicka". Detta var väldigt förvirrande, för VEM VAR JAG? Redan när jag var yngre så tänkte jag att jag "behöver hitta mig själv". Jag trodde att om jag hittade mig själv, den som var JAG, så skulle jag vara de egenskaperna oavsett vem jag var med, med de populära eller bråkstakarna. Men det funkar ju inte så har jag förstått idag.


En människa kanske lockar fram den ödmjuka sidan hos mig, en annan den feminina sidan och den tredje kanske den kreativa. Sen beror det väl på situationen man är i också. Poängen är, att det finns inget som är jag och därför finns det inget att upptäcka eller "hitta". Är det inte så att en människa är ALLT? Alla människor är mer eller mindre ödmjuka, goda lyssnare, kreativa osv. OBS! "mer eller mindre" dvs. en person kanske har utvecklat den kreativa sidan mer än en annan person eller är bättre på att lyssna för att han eller hon kanske värdesätter den förmågan högre och har därför utvecklat den. Eller? När man säger "hitta sig själv" kanske man menar att hitta det man är bra på? De egenskaper en har utvecklat? Fast det blir ju också lite finurligt eftersom jag kanske är bra på att hoppa längdhopp men i jämförelse med Carolina Kluft är jag en mes. Att jämföra sig själv med andra är väl naturligt? För hur vet en annars var en är bra på?

Oh, jag skulle kunna babbla hur mycket som helst om det här.. kommer nog att utveckla vad jag menar. Eller kanske inte så mycket vad jag menar (eftersom jag menar inget speciellt), utan mer mina tankar kring "att hitta sig själv". Men nu måste jag bege mig. Ska grilla med familjen. Trevlig helg!

Jag ska bränna dig på bål

Så jag läser en bok till kursen jag går. Eller, jag FÖRSÖKER läsa en bok. Den heter Intersektionalitet av Paulina de los Reyes och Diana Mulinari. Det går sådär. Eller, nä.. det går inte alls. Jävla bokhelvete. På föreläsningen vi hade i måndags just om intersektionalitet så hörde jag en kille bakom mig säga till en annan att det tagit honom 3 timmar att läsa 10 sidor. Just i det ögonblicket tänkte jag "vadå, är han dum i huvudet eller?" (jag vet, jag vet. Man ska inte dömma andra människor yadi yadi yada). Men TJI fick jag. Det är nog den mest ogenomträngliga bok jag någonsin försökt läsa med en massa begrepp som jag inte förstår och ett VÄLDIGT akademiskt språk. Det tog mig säkert ännu längre tid än killen på föreläsningen att ta mig igenom de första 5 sidorna.


Fast jag tänker såhär. Visst har jag gått ett år på universitetet men det tar tid att lära sig det akademiska språket. Sen undrar jag om man någonsin blir fullärd. Hur som helst, jag kom på en metafor innan när jag var ute och rökte. När en ska lära sig och laga mat så börjar en väl inte med blanchera, glasera och flamera innan en kan koka ett ägg. Inte heller börjar en med att laga en trerätters innan man vet att det är i en stekpanna köttet ska stekas i och inte i en kastrull. Poängen är, som säkert förstås, är att en måste börja någonstans. Kunskapen byggs hela tiden på. Efter att 10 ägg är kokade kanske man vågar sig på att koka pasta och sen rulla köttbullar och marinera kycklingfilé. Sen kanske man vågar sig på den där trerätters menyn. Antar att det också är så med böcker. Ju fler en läser, ju fler begrepp begriper man och språket känns inte lika ogenomträngligt. Jag hoppas det är så iaf. 

Aja. Antar att det är dags att gå och lägga sig. Fick till ett inlägg iaf. Yay me.

Vad jag gör om dagarna (lite sådär ego)

Under sommarlovet pluggar jag 15 poäng genusvetenskap vid Lunds universitet. Det är verkligen superintressant. Annars pluggar jag till socionom också vid lu och ska börja tredje terminen till hösten. Under första och andra terminen kom vi in på genus lite då och då. Tyckte det var så intressant att jag anmälde mig till en sommarkurs. Tror det kan vara bra att vara "genusmedveten" i det sociala arbetet, givetsvis annars också. Förra veckan läste jag kursboken "Feministisk teori i rörliga bilder" (Tollin, Katharina & Törnqvist, Maria) vilken var en bra och intressant bok. De presenterade olika feministiska teorier (liberalfeminism, radikalfeminism, postkolonial teori, queerteori av Judith Butler och cyberfeminism) och relaterade varje perspektiv till en film. På så sätt blev teorierna mer lättillgängliga. Ett jättebra upplägg. Det känns som att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om genus, feminism och normalitet. Det är verkligen ett spännande ämne och som ger en mycket att fundera över. Som vanlig är alla tankar huller om buller i huvudet men ska nog försöka knåpa ihop något inlägg i framtiden om tankar och funderingar kring genus och normalitet.

Att skriva är svårt!

Jag skaffar en blogg - men har ingen aning om vad jag ska skriva. Jag känner ett behov av att skriva något, av att uttrycka mig. Men samtidigt är jag livrädd för det. Det är svårt att skriva. Det är ju bara bokstäver som bildar ord och ord som bildar meningar.. Det är väl bara och skriva ner det man tänker på.. Jag önskar att det hade varit så enkelt. Ibland är det så enkelt men oftast blir det tomt där uppe i huvudet så fort jag ska försöka få ner de där meningarna på pränt. Eller njaeee, snarare en massa tankar som far fram och tillbaka och som jag därför inte kan greppa. När man skriver något och låter andra ta del av det man skriver så blir det ju också en del av mig, en del av min person. Det är läskigt på något sätt: att andra får en intyck av mig genom det jag skriver. För intycket kanske inte stämmer, eller det snarare: det kanske inte är så jag vill att andra ska uppfatta mig. När jag skriver tänker jag ofta "men om jag skriver si och så kanske någon tolkar det såhär, men om jag skriver på ett annat sätt kanske någon annat tolkar det såhär" och därför blir jag fast i skrivandet. Tror jag är orolig, rädd (vet inte vilket ord som passar bäst här) för intrycket jag ger andra människor om min person, hur de uppfattar mig. Men just därför behöver jag utmana mig själv och inte vara ett jävla kontrollfreak. Det går liksom inte att styra det intryck och uppfattningar andra människor får. Och egentligen, vad spelar det för roll?

Första inlägget

Okej. Så jag ska ge mig på och blogga. Hmm. Får se hur det går. Är lite osäker på om det här är "min grej", men det visar väl sig såsmåningom. Ska i alla fall ge det en chans.