Så jag läser en bok till kursen jag går. Eller, jag FÖRSÖKER läsa en bok. Den heter Intersektionalitet av Paulina de los Reyes och Diana Mulinari. Det går sådär. Eller, nä.. det går inte alls. Jävla bokhelvete. På föreläsningen vi hade i måndags just om intersektionalitet så hörde jag en kille bakom mig säga till en annan att det tagit honom 3 timmar att läsa 10 sidor. Just i det ögonblicket tänkte jag "vadå, är han dum i huvudet eller?" (jag vet, jag vet. Man ska inte dömma andra människor yadi yadi yada). Men TJI fick jag. Det är nog den mest ogenomträngliga bok jag någonsin försökt läsa med en massa begrepp som jag inte förstår och ett VÄLDIGT akademiskt språk. Det tog mig säkert ännu längre tid än killen på föreläsningen att ta mig igenom de första 5 sidorna.
Fast jag tänker såhär. Visst har jag gått ett år på universitetet men det tar tid att lära sig det akademiska språket. Sen undrar jag om man någonsin blir fullärd. Hur som helst, jag kom på en metafor innan när jag var ute och rökte. När en ska lära sig och laga mat så börjar en väl inte med blanchera, glasera och flamera innan en kan koka ett ägg. Inte heller börjar en med att laga en trerätters innan man vet att det är i en stekpanna köttet ska stekas i och inte i en kastrull. Poängen är, som säkert förstås, är att en måste börja någonstans. Kunskapen byggs hela tiden på. Efter att 10 ägg är kokade kanske man vågar sig på att koka pasta och sen rulla köttbullar och marinera kycklingfilé. Sen kanske man vågar sig på den där trerätters menyn. Antar att det också är så med böcker. Ju fler en läser, ju fler begrepp begriper man och språket känns inte lika ogenomträngligt. Jag hoppas det är så iaf.
Aja. Antar att det är dags att gå och lägga sig. Fick till ett inlägg iaf. Yay me.
haha.. älskar titeln på inlägget. :)
SvaraRadera