Om "att hitta sig själv"

Inte sällan hör jag människor säga eller skriva att de behöver "hitta sig själva". Jag har vid flera tillfällen känt och sagt så själv. Men jag funderar på vad det egentligen är som en vill "hitta"? Är det så att människans i mammans mage blir genetiskt kodad att bli läkare, städerska, ingenjör, undersköterska eller socionom i vuxen ålder? Är det så att fostret blir genetiskt kodad att blir kristen, muslim eller buddhist och som väntas på att "upptäckas" vid vuxen ålder? Nä. Tror inte att många tänker så eller tror det. Vad är det då som menas vid uttalande såsom "jag behöver hitta mig själv"?

Jag tror att i värld som snurrar allt snabbare, känner många ett behov av att identifiera sig med något; ett yrke, en livsåskådning, en religion, ideologi eller en livsstil. Eller identifiera sig med ett antal egenskaper eller förmågor såsom "jag är en god lyssnare", "jag är bra på att skriva", "jag är ödmjuk", "jag är kreativ". En behöver definiera sig själv för att inte känna sig förvirrad, för att liksom ha eller få en fast punkt i en snabbt snurrande värld. Fast jag tror dock inte att en bebis i mammas mage är predestinerad att bli kreativ, ödmjuk eller en ond människa. Det är väl något som utvecklas under livets gång? Något en människa blir inte något en människa är.


Jag tror det också kan vara förvirrande att säga eller hävda att någon är på ett visst sätt, kanske allra mest sig själv. Ska ta ett exempel för att förklara vad jag menar. När jag var yngre så hade jag vänner som var väldigt olika. Jag var vän med de som betraktades vara populära, mobbade, bråkstakarna osv. När jag var med de populära så kände jag mig aldrig som en av dem utan kände mig ful, manhaftig (de var väldigt feminina), bångstyrig och som en bonde från landet. Men när jag var med bråkstakarna kände jag mig som en tråkmåns som brydde sig för mycket om rätt eller fel, för feminin och som "mammas flicka". Detta var väldigt förvirrande, för VEM VAR JAG? Redan när jag var yngre så tänkte jag att jag "behöver hitta mig själv". Jag trodde att om jag hittade mig själv, den som var JAG, så skulle jag vara de egenskaperna oavsett vem jag var med, med de populära eller bråkstakarna. Men det funkar ju inte så har jag förstått idag.


En människa kanske lockar fram den ödmjuka sidan hos mig, en annan den feminina sidan och den tredje kanske den kreativa. Sen beror det väl på situationen man är i också. Poängen är, att det finns inget som är jag och därför finns det inget att upptäcka eller "hitta". Är det inte så att en människa är ALLT? Alla människor är mer eller mindre ödmjuka, goda lyssnare, kreativa osv. OBS! "mer eller mindre" dvs. en person kanske har utvecklat den kreativa sidan mer än en annan person eller är bättre på att lyssna för att han eller hon kanske värdesätter den förmågan högre och har därför utvecklat den. Eller? När man säger "hitta sig själv" kanske man menar att hitta det man är bra på? De egenskaper en har utvecklat? Fast det blir ju också lite finurligt eftersom jag kanske är bra på att hoppa längdhopp men i jämförelse med Carolina Kluft är jag en mes. Att jämföra sig själv med andra är väl naturligt? För hur vet en annars var en är bra på?

Oh, jag skulle kunna babbla hur mycket som helst om det här.. kommer nog att utveckla vad jag menar. Eller kanske inte så mycket vad jag menar (eftersom jag menar inget speciellt), utan mer mina tankar kring "att hitta sig själv". Men nu måste jag bege mig. Ska grilla med familjen. Trevlig helg!